Grönt te

Grönt te och dess goda egenskaper.

Det gröna teet är det mest ursprungliga av alla tesorter, och det har mångtusenåriga anor i Kina. Från början plockades blad från vilt växande teplantor och av dessa gjorde man te. Kina är det land som producerar i särklass mest grönt te, och inom landet är det den vanligaste tesorten.
Eftersom grönt te har en friskare karaktär och en inte lika kraftig smak som de flesta svarta teer används grönt te som törstsläckare i större utsträckning än framför allt svart te. Grönt te skiljer sig från andra tesorter genom att inte vara oxiderat. Med oxidering menas att enzymer i tebladen får reagera med syre, vilket är en form av nedbrytning av cellstrukturerna i bladen. Vid framställning av grönt te undviker man oxideringen genom att bladen så snart som möjligt efter att de skördats hettas upp genom antingen rostning eller ångning. Vid upphettningen förstörs de enzymer som annars skulle ha stått för oxideringen av bladen.
I och med att bladen inte oxideras behåller de mycket av sin ursprungliga karaktär och därigenom mycket av teets naturliga smak. Dessutom bevaras en hel del av de nyttiga ämnen som bladen innehåller. Bland annat finns det i grönt te mer C-vitamin än i till exempel svart te. I ärlighetens namn måste det emellertid påpekas att en ganska stor del av C-vitaminet försvinner i samband med bryggningen, eftersom C-vitamin är värmekänsligt.
Ett argument för att dricka grönt i stället för svart te sägs ofta vara att grönt te innehåller mer så kallade antioxidanter, som motverkar de skadliga fria syreradikaler, som bildas i kroppen. Enligt uppgifter från The UK Tea Council, som är de brittiska tehandlarnas intresseförening, så verkar det emellertid inte vara någon skillnad i nyttighet mellan grönt och svart te. Den oxidering som de svarta teerna genomgår påverkar den kemiska sammansättningen hos tebladens antioxidanter, men inte mängden. Man kan alltså välja helt och hållet efter vilket te man föredrar utan att bekymra sig om vilket som är det nyttigare.

Begränsad hållbarhet

Eftersom grönt te inte är oxiderat är det inte lika hållbart som svart te utan mer av en färskvara, och bör följaktligen förvaras med större omsorg och i görligaste mån drickas efter säsong för att få ut största möjliga smakupplevelse. De bästa kvaliteterna skördas i Kina och Japan på våren omkring april och maj, så under vintermånaderna är det gröna te som vi köper här hemma inte riktigt lika bra som det som man kan köpa under sommarmånaderna. Det är självklart inget fel på teet under vintern, men en del av fräschheten och smaken går förlorad under lagringen. För den genomsnittlige tedrickaren är det emellertid kanske inget som märks.

Nationella skillnader

Traditionellt skiljer man mellan grönt te från Japan respektive Kina, och de båda länderna har helt olika sätt att bearbeta tebladen på under produktionen. I Japan brukar man ånga tebladen i en halv till en minut för att förstöra enzymerna. Ångningen sker vanligtvis i stora trummor, som roterar för att ångan ska komma åt alla bladen under ångningen. Japanska gröna teer som ångats är för det mesta något mörkare till färgen och smakar och luktar mer eller mindre tydligt av hav och alger. De ångade tesorterna får även en ganska speciell konsistens, som är annorlunda än icke ångade teers, och som påverkar det färdiga teets utseende. Ångningen gör att tebladen behåller mer av sin gröna färg och att det bryggda teet är grönare till färgen än rostade teer. I Kina rostar man tebladen i stora pannor, i vissa fall formade som stora wokpannor. Traditionellt rostas bladen över öppen eld, men det förekommer även att man använder ugnar. Rostningen ger – av naturliga skäl – teet en någon rostad och ibland även nötig karaktär. Både i Kina och Japan finns det undantag, och följaktligen finns det rostade gröna teer i Japan och ångade gröna teer i Kina, men de utgör endast en liten del av produktionen. När bladen är antingen ångade eller rostade ska de vädras och sedan rullas eller knådas för att till sist torkas. Det är genom rullningen eller knådningen som bladen får sin form och sin speciella karaktäristik, till exempel är vissa tesorter vridna, andra är rullade till små kulor, medan andra kan se ut som små knyten. Formerna är oändliga. Förr i tiden skedde all rullning för hand, men numera har man i allt större utsträckning gått över till maskinrullning. Vissa teer rullas emellertid fortfarande för hand, framför allt i Kina. Generellt kan man säga att japanska teer är något dyrare än de kinesiska, vilket till viss del beror på att produktionen på grund av högre mekaniseringsgrad och högre lönekostnader är betydligt dyrare i Japan, medan arbetskraften är väldigt billig i Kina. Övergången till maskinell produktion har kommit betydligt längre i Japan, medan man i Kina fortfarande utför mycket av arbetet för hand.

Grönt te i pulverform

En typ av grönt te som avviker från de andra sorterna är så kallat Matcha. Det är från början en typ av te som dracks i Kina, men som sedermera flyttade över till Japan med buddhistiska munkar, och som numera dricks enbart i Japan och inte längre i Kina. Matcha består av ett väldigt fint malet pulver, som man vispar ned i hett vatten och sedan dricker som det är, alltså utan att först sila bort några blad. Helst bör man använda en särskild bambuvisp. Teet blir mörkgrönt med ett något ljusare skum och konsistensen blir av förklarliga skäl tjockare än för ett vanligt te. Smaken är åt det algiga hållet.
Matcha tillverkas av en tesort som heter Gyokuro. Det är ett mycket fint och exklusivt grönt te, som brukar betraktas som det mest sofistikerade av de japanska teerna. Omkring 20 dagar innan tebladen ska skördas täcks buskarna med tyg, så att mängden solljus som når buskarna minskar. Det gör att halterna av klorofyll och andra ämnen i bladen ökar. Om bladen efter skörden rullas, innan de torkar kallas teet Gyokuro, men om bladen får lov att torka orullade och platta så skrumpnar de något och kallas då Sencha.
På dessa blad plockar man sedan bort stjälkar och bladvener, varpå de mals i en stenkvarn till ett mycket fint pulver – Matcha. Det har på senare år blivit vanligt att matcha används i bakverk och sötsaker av olika slag. Vissa forskningsrön tycks visa att mängderna av en del antioxidanter är betydligt större i matcha än i andra gröna tesorter.
Till de vanligare japanska gröna teerna hör sorter som Sencha, Bancha och Genmaicha.
Sencha är ett relativt högklassigt te, framför allt om det kommer från vårens tidigaste skörd, och ett av de vanligaste i Japan.
Bancha är i princip en något enklare variant av Sencha bestående av lite större blad, som skördats senare under säsongen. Det innehåller mindre mängd koffein än sencha.
Det te som kallas Genmaicha utgörs oftast av Bancha som smaksatts med rostat brunt ris. Det gör att teet får en tydlig rostad smak, som man normalt kanske inte förknippar med japanskt te. Det finns en legend om bakgrunden till Genmaicha, som bland annat återges i den utmärkta boken ”Te. Från sencha till lapsang.” av Petter Bjerke och Vernon Mauris. Det sägs att upprinnelsen till Genmaicha var att en tjänare med samma namn råkade tappa några rostade riskorn i sin samurajherres kopp. Samurajen blev rasande och högg omedelbart av huvudet på tjänaren. När han sedan smakade på teet upptäckte han emellertid att han tyckte riktigt bra om det. Den djupt ångerfulle samurajen bestämde sig därför för att hedra sin döde tjänare genom att dricka sitt te på detta sätt varje dag och dessutom uppkalla det efter honom. Det var säkert inte så tjänaren hade tänkt sluta sina dagar, men å andra sidan lever hans namn vidare för evigt som beteckning för en av de populärare tesorterna i Japan. Ett sämre öde kan man ju tänka sig. Genmaicha brukar rekommenderas till sushi, eftersom den något nötiga smaken från det rostade riset fungerar bra ihop med den råa fisken.

Kinesiska gröna teer

Det kanske mest kända kinesiska gröna teet – och det som fått störst spridning i världen – är det som kallas för Gunpowder. Namnet kommer av att britterna tyckte att de små grågröna kulorna påminde om det krut som man på 1700-talet använde i kanoner. Dess kinesiska namn är zhucha (eller zhu cha), som betyder pärlte, vilket inte låter lika dramatiskt, men å andra sidan är vackrare och kanske mer i samklang med tedrickandets avkopplande och fridfulla karaktär.
Ett annat mycket känt kinesiskt grönt te är Pi Lo Chun (eller Bi Luo Chun). Namnet betyder grön vårsnigel, och det görs av mycket omsorgsfullt utvalda knoppar, som plockas tidigt under säsongen.
Kinas kanske mest berömda gröna te är Longjing, eller drakbrunnen (Dragon well på engelska). Det består uteslutande av gröna, mycket fina skott från vårens allra första skörd. Dessa första, oerhört mjälla skott kallas för ”baby tea”. Namnet drakbrunnen har teet fått för att det från början ansågs komma från en källa som kallas Drakkällan, och som var känd för att ha väldigt gott vatten. Drakkällan ligger i bergen runt staden Hangzhou väster om Shanghai, och det är även där longjingte produceras. Tebuskarna frodas i den svala temperaturen och höga fuktigheten uppe i bergen och producerar därför ett utsökt te, som gjort regionen berömd.

Regler för bryggning

Gröna teer ska inte bryggas med vatten som är varmare än omkring 85 grader. Vanligtvis rekommenderas en vattentemperatur på mellan 70 och 80 grader. En del riktigt fina kvaliteter av japanska teer bör inte bryggas i mer än knappt 60-gradigt vatten. För det mesta går det att brygga flera gånger på samma blad. En del hävdar till och med att grönt te bör bryggas så att man börjar med att hälla på varmt vatten på bladen, låta det dra en kort stund, hälla av det och sedan brygga det te man tänker dricka. Först vid denna andra bryggning anses bladen utveckla sin fulla arom.
Som tumregel kan man ha att för grönt te går det åt cirka två teskedar, eller fem gram, te till två deciliter vatten. Vill man ha ett starkare te är det bättre att ta en större mängd teblad än att låta teet dra längre i kannan. Får teet dra för länge kan det nämligen bli beskt. För andra eller tredje bryggningen på samma blad måste man emellertid förlänga dragningstiden något.
Gröna teer innehåller koffein precis som svarta teer, men det ligger inkapslat i tanniner. Det är tanninerna som frigörs om teet bryggs för varmt eller för länge och därmed blir beskt. Tanninerna gör dock att kroppen har svårare att ta in koffeinet, varför den som oroar sig för sitt koffeinintag med fördel kan dricka grönt te snarare än svart. Kroppen tar genomsnittligen upp ca åtta milligram koffein av en kopp grönt te, i jämförelse med 25-100 milligram koffein av en kopp svart te.

DEAL OF THE DAY

Tusen Tack - 100g i påse

 
 
59 kr SENAST SåLDA VARA